måndag 8 februari 2016

Common Core-galenskap i USA


Common Core State Standards Initiative verkar bli bland de största systemfelen i USA:s utbildningssystem. Enligt föreläsaren, en lektor, ovan skapades detta som ett federalt program tack vare en lobbygrupp med bl.a. Bill Gates i spetsen. Det var ingen som efterfrågade den här politiken i delstaterna, men de delstater som anammat det har gjort det för att de blev lovade att de kunde slippa vara med i det statliga "No Child Left Behind"-programmet, som alla nu verkar anse har varit uselt för utbildningen.

Utformana av Common Core skall, innan de försökte få igenom det med lagstiftningen, ha frågat endast två experter inom sina respektive fält om standarden de utvecklade skulle vara lämpliga för att barnen skulle klara högre utbildning. Båda två avskrev sig allt ansvar, skrev en artikel om att Common Core var värdelöst och är ute och turnerar i USA och håller föreläsningar om hur kasst det är.

Jag har inte sett hela föreläsningen än, men det har varit så bra hittills - speciellt en illustration av ett barn om hur denne skall lösa common core-matematik (runt 1:10:50 i klippet) - att den är värd att uppmärksammas bara för det. 

Ett citat om hur skolorna kommer att träna barnen att bli mer konformistiska i framtiden:
"Teachers don't teach math. They put kids two and three, and they give them a problem. And the purpose of the assignment is to get every kid in the group to the same conclusion. I actually have a number of tests that have been mailed to me, by moms in places like New York and Kentucky, where they've been doing this for two years.

One little boy wrote 6 * 7 = 42, a third-grader, it was a multiplication question, he wrote 42. He got marked wrong. And there was a note from his teacher in red pencil that the other two children in his pair group agreed on a different answer. They got i marked right because they agreed, he got it marked wrong, even though he had the right answer, because he did not agree with the other two people."
EDIT: Nu har jag sett tio minuter till och han tog upp ett exempel i Kalifornien där vissa barn inte lärt sig räkna ordentligt i fjärde klass. Så, några föräldrar anställde handledare åt barnen. Skolan svarade med att ge ut ett informationsblad som sa att barn som läser mer matte vid sidan av inte får fortsätta att läsa mer matte utan måste hålla sig på samma nivå som alla andra. Detta är också som det fungerar på många ställen i Sverige idag, men det verkar som om Common Core kommer att cementera den planen för alla barn.

En annan, väldigt usel sak, var att i samband med den här dåliga standardiseringen så passar staten på att samla in mer information ifrån barnen. Så, inte bara ens betyg utan även alla anmärkningar och omdömen som en lärare gör kommer att sparas digitalt. Dessutom har vissa skolor gjort hårdhänta utfrågningar av elever, där de frågat sådant som: "Är dina föräldrar registrerade väljare? Röstade de i förra valet? Vilka röstade de på?"

Föreläsaren, Duke Pesta, föreslår att anledningen till att Common Core tagits igenom är för att göra barnen mer beroende av skolan. Det förklarar varför många föräldrar inte kan hjälpa sina barn med matten och varför så många skolor i efterhand är för det - det ökar efterfrågan på lärare. Men han menar också att det finns rent politiska förklaringar också, staten vill indoktrinera barnen och känner att de kan göra det mer tydligt nu. Sakerna barnen får läsa och deras uppsatser (en skrivuppgift var: "Beskriv varför staten är som en familj, fast bättre.") har alla en vänster-miljö-etatistisk vinkel. 


fredag 5 februari 2016

Was it Wrong to Drop the Atom Bomb on Japan?


PragerU har gjort några riktigt bra videoklipp, som The War on Work och War on Boys. Men de har även gjort några riktigt usla klipp, som filmen ovan. Den var så barbariskt vilseledande att jag skrev ett svar på den:
Utterly wrong. This is because Mr. Miscamble can only imagine a peace of unconditional surrender as a peace worth pursuing. That is, a peace where the leadership of Japan can be placed under allied authority and risk losing their lives in a Nuremberg trial. That was the victory that the allied sought, after the Potsdam Declaration on the 8th of May 1945 - after having defeated Germany.

Those who talk of a japanase spirit fail to consider that the leaders actually wanted to have a conditional surrender. According to Wikipedia everyone in the government wanted to have a peace, if these conditions were met:

"1. Leave disarmament and demobilization to Imperial General Headquarters
2. No occupation of the Japanese Home Islands, Korea, or Formosa (Taiwan)
3. Delegation to the Japanese government of the punishment of war criminals" (From the "Debate over the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki"-article)

So, keep their government intact, let them keep some lands they had conquered thirty and forty years earlier and let their war criminals go free (which, I believe, happened in either case) - and there would have been no need for the atomic bombings.

AND, the japanese ravages of China would have ended a lot quicker.

So, Mr. Miscamble's verdict that Mr. Truman was doing the most moral thing by demanding an unconditional surrender and used bombing tacts to secure that goal, is deeply flawed, and based on an unreflecting view of military logic.

Kunde varit diplomatiskt, men, jag ville bara skriva att han var en idiot.

fredag 18 december 2015

Varför ägande är nödvändigt



I en eller annan form så är det nödvändigt att rättsligt säga att vissa varor ägs av en person medan andra varor ägs av en någon annan

Varför är det nödvändigt? Jo, för att utan en sådan indelning så kommer folk kunna börja bråka med varandra om vem som har rätt att använda vad. Genom att införa äganderätt - oavsett om det är privat eller kommunal - så skapas ett ramverk för att lösa konflikter om vem som skall kunna få använda vilken resurs.

Säg att vi inte hade det här systemet och allt var fritt fram att ta ifrån andra. Om jag då tycker att du har en fin t-shirt så kan jag ju ta den. Om du har en fabrik så kan jag också ta den, givet att jag nu har tillräckligt mycket makt. Och du kan ta tillbaka det, om du också har tillräckligt mycket makt.

Och även om vi vore helt hederliga med varandra så skulle det inte finnas något sätt att säga "Du får använda den först och sedan jag". För sådana regleringar genom överenskommelser skulle innebära att det finns en äganderätt, men att den bestäms först genom en politisk process.

En sådan här situation är inte stabil. Med tiden kommer någon ordning att uppstå i de flesta samhällen. Och med den ordning som uppstår - oavsett om det finns en maktpunkt eller flera - så kommer det finnas någon form av äganderätt.

Vi kan då tänka oss två sorters problem med avsaknaden av ägande. Den ena sortens problem är de som uppstår i ett samhälle helt utan äganderätt. Det är nog väldigt likt de problem Hobbes (felaktigt) trodde skulle finnas utan en centralstat: folk kan inte lita på varandra, det finns ingen handel och inte heller någon gemenskap. Det här är dock inte vad som kommer att inträffa, så det verkliga problemet är att någon annan sorts äganderätt kommer att uppstå. Och, det kommer inte att vara den bästa sorten.

Det finns undantag till den här regeln. I vissa fall så skulle man kunna säga att det inte spelar någon roll vem som äger något ifall det skulle gå att producera om samma sak med ett trollslag, om bara det inte är någon särskild grej som man fått av någon. Men annars, ifall jag kan ta din fabrik och du inte ens behöver tänka på det, så har du en ny, så finns inte samma behov av äganderätt för att lösa konflikter.

Det finns andra argument för äganderätt. Men jag tror att det här är det mest basala. Antingen för att helt utan äganderätt så är ingen form av samvaro möjlig (förutom för Borg) eller för att om vi inte kan komma överens om relativt bra regler för de flesta av oss, så kommer vi få regler som är relativt bra för få av oss, men dåliga för flertalet.

Det här argumentet kan även utvecklas för att komma fram till vilken sorts äganderätt som är bäst lämpad, ifall man vill kunna undvika konflikter. Men i det här inlägget nöjer jag mig med att slå fast att någon form av äganderätt är absolut nödvändig för den som vill leva efter någorlunda vettiga regler.

fredag 4 december 2015

Folkets främsta företrädare är tillbaka



Aron Flam tar upp hur sjukvårdskostnaderna steg när de får mer pengar om de använder alla pengar i sin budget, hackar på FRA och poängterar att sänkta löner kan se till att flyktingarna får jobb.

Han missade dock att ge en bättre förklaring till varför sjuksköterskorna har så låga löner, men överlag är de nya avsnitten av Folkets främsta företrädare riktigt bra.

torsdag 3 september 2015

Att vara arg på sina politiska motståndare


Joan Kennedy Taylor diskuterar ovan en utomordentligt viktig fråga - hur skall vi förhindra att dåliga idéer sprider sig inom en rörelse. Hennes svar är att det är omöjligt och, i den mån man försöker, skadligt att försöka centralplanera tänkande. Istället bör idéer mötas öppet och, vilket inte ofta påpekas, efter lång betänketid; man bör inte vara rädd för att i en debatt säga att man kan se att ett motargument har någon viss poäng, men att man ännu inte hunnit utforska den helt och hållet. Det är en väldigt trevlig och fallibilistisk föreläsning.

Men det som fick mig att verkligen gilla den var att hon ger några förklaringar till varför man kan bli arg på sina politiska motståndare när de säger något som går emot ens moraliska perspektiv. Eller, hon förklarar varför folk inte borde skämma folk för att de har annorlunda moraliska perspektiv (såvida det inte rör sig om folk som anser att våldtäkt och dylikt är moraliskt okej) - jag tolkar det som att folk argumenterar genom skämning för att de är arga på personen. Hon tar upp två argument som jag ser som rimliga förklaringar till varför man kan bli arg på någon för att denne uttrycker annorlunda åsikter än en själv:
  1. Frustration över att man inte är en bättre debattör, att man inte direkt med några få ord och meningar kan förklara varför den andra har fel.
  2. Irritation över att det skulle ta så lång tid att förklara ens egen position.
Jag gillade den här delen av föreläsningen (ungefär från 22:00 och någon minut framåt) eftersom jag vid många tillfällen blivit arg på andra. Och för att hennes förklaringar intuitivt verkar stämma, åtminstone för mig. Det kan vara så att andra blir glada eller inte bryr sig ifall de inte kan övertyga någon annan eller att de skall behöva lägga ned tid på att förklara varför andras världsbild är helt galen. Det måste vara en skön inställning, undrar hur man kan utveckla det.

Min egen lösning på problemet med att man inte alltid kan svara på andra så bra som möjligt är samma som Taylors: utgå ifrån att min motståndare kan låta frågan bestämmas efter en mer noggrann undersökning av frågan. På det sättet så kan jag gå in i en debatt, medveten om att jag alltid kan komma ifrån den som en mer kunnig person - jag behöver aldrig ändra min världsbild annat än ifall ett helt korrekt resonerande borde få mig att göra det.

Kanske man skulle kunna göra samtalet mer trevligt om man har inställningen att sanningen, i slutändan, kommer att komma fram ju fler som diskuterar politik på ett roligt och glatt sätt eftersom ju fler som är med på det, desto snabbare kommer gamla vanföreställningar att försvinna.

söndag 23 augusti 2015

Filosofiska dilemman vs rena möjligheter till förbättringar


En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Det finns två olika sidor av moralfilosofi. En del handlar om situationer där det inte finns någon handling som leder till en moraliskt okej lösning. Detta är dilemman eller pessimistiska situationer. Den andra sidan handlar om situationer där det finns åtminstone en okej lösning, optimistiska situationer. Alltså, en sida som diskuterar vilket val som är det minst dåliga i en dålig värld, och den som diskuterar vilket val som är bäst i en bra värld.

Ett exempel på frågor från en negativ värld är alla variationer av trolley-exempel, som detta:
Du står vid en järnvägsräls och ser en förarlös vagn komma åkande i en ruskig fart längs med spåret. Längre ned så delar sig spåret i två. På ena spåret ligger fem personer hopbundna och kan inte röra sig. På det andra så ligger en person hopbunden. Du märker att järnvägsväxeln är inställd så att vagnen går mot spåret där det ligger fem personer och att du skulle kunna växla om så att vagnen går på spåret med bara en person. Du kan inte springa tillräckligt snabbt, lyckas förstöra järnvägen eller något annat så att du kan hindra vagnen från att döda de fem personerna eller, om du drar i växelspaken, den enskilda personen. Givet allt detta, om du enbart har möjlighet att dra i växelspaken eller inte, skulle du gjort det då?

Efteråt kommer ingen att åtala dig för något, oavsett vad. Alla kommer dock inte att hålla med dig om ditt val att inte dra i växelspaken, eller att dra i den (beroende på vad du gör), men ingen kommer att bli ovänligt inställd mot dig, oavsett vad.
Exemplet är skrivet för att få undan eventuella distraktioner från kärnan som frågeställaren anser är viktig. Den främsta distraktionen är möjligheten att kunna förbättra situationen, som att försöka spränga spåret eller något sånt. En annan viktig distraktion är att man inte kan vara helt säker på konsekvenserna i exemplet. I ett tidigare exempel av det här tankeexperimentet så var personerna på spåren arbetare, så att de kunde flytta sig - i det läget skulle det kanske vara uppenbart bäst att inte göra något alls för någon av de fem kanske märker vagnen medan den ensamma möjligtvis inte skulle märkt det alls. En till distraktion är att man kan fundera på hur andra reagerar på ens beslut - kommer man hamna i fängelse för att gjort ett visst val? (Den här distraktionen verkar många filosofer helt missa.)

Så, poängen med exemplet är inte att försöka komma runt dilemmat, utan att fundera på kärnan av dilemmat, nämligen:
Om du inte gör något så dör fem personer. Om du gör en viss handling så dör en person. Mellan dessa två val, vilket anser du är rätt?
Filosofer använder det här och liknande experiment för att testa hur robusta deras moralfilosofiska teorier är. För en filosof så är anledningen till ens agerande väldigt viktigt och varje val i en hypotetisk situation ger upphov till ett tankebygge med olika principer, regler och grunder. Så, även ens val i sådana här situationer gör att man bygger upp en moralfilosofisk teori. Och ifall modellbygget man använder för att försvara ett val i en situation inte stämmer överens med de andra delarna, då visar det sig att ens filosofi är inkonsistent (och därmed falsk) i någon bemärkelse.

Ett antal filosofer och psykologer använder sådana här exempel även för att få mer kunskap om vad folks intuitiva moral faktiskt är. Hur resonerar de flesta individer i sådana här situationer?

Det finns ett antal andra dilemman som är liknande detta, i det att valets slutresultat inte blir helt okej, utan bara minst dålig. Dels finns det fyra varianter på problemet som är just pessimistiska: den fete mannen, trollyn med en loop, transplantionsscenariot och mannen i gården. Andra sådana problem är den motbjudande slutsatsen (tänk om ökad befolkningsmängd leder till lägre genomsnittlig lycka?), överlevnadslotteriet (tänk om folk i ett samhälle räddar fler liv genom att döda friska personer och ta deras organ för att rädda sjuka, via ett allomfattande, statligt lotteri) och fallet med grottutforskarna (tänk om ett antal döende individer skulle kunna rädda sig själva, minus en, genom att gå med i ett lotteri där den som förlorar blir uppäten av de andra).

Jag tror att det finns både för- och nackdelar med att studera moraliska dilemman (till skillnad från moraliska val där det inte finns något intuitivt negativt med ens val). Den främsta fördelen är att världen inte är så bra så att folk aldrig behöver göra svåra val. Just fallet med grottutforskarna bygger på flera liknande rättsfall där sjöbrutna frivilligt gått med på att bli uppätna ifall de förlorar i ett lotteri. För att kunna leva ett gott liv måste man alltså vara beredd på att hantera dilemman. Man måste kunna undersöka anledningarna man har till att göra olika val - utsätta dem för kritik, leta efter nya lösningar - och sedan klara av att agera efter det minst dåliga alternativet.

Men jag tror också att moralfilosofi i grunden inte borde ha jättemycket med det här pessimistiska perspektivet att göra. För, överlag så är inte världen en serie av dilemman man ställs inför. Det finns istället fullt med möjligheter att leva ett gott liv tillsammans med andra, där alla involverade tjänar på varandras sällskap och ingen blir utsatt för utsiktslösa dilemman. Alltså, att man tjänar enormt på att arbeta och handla med andra, att man kan knyta vänskapsband och ha trevligt tillsammans med andra, där den stora frågan är "Hur kan jag göra festen/sammankomsten/handeln bättre?". En teori om hur man agerar borde därmed ha det som huvudfokus, eftersom det är en så stor av vardagen.

För det andra så tror jag att det är mycket viktigare att börja med att studera hur världen är, om en given situation faktiskt är optimistisk eller pessimistisk. Människans evolutionära historia eller de kommunistiska eller nationalistiska ideologierna verkar göra henne pessimistiskt lagd i en hel del situationer. Ekonomen Bryan Caplan tar upp några exempel där folk tror att deras och andras intressen står i en konflikt, men där de faktiskt är harmoniska, som när det gäller handel med utlänningar, marknadssituationer generellt och teknologisk utveckling. Vanligtvis så tjänar alla på handel och teknologisk utveckling, men de flesta fokuserar på kortsiktiga negativa konsekvenser istället för vinsterna på lång sikt.[1] Att gå runt och tro att en situation kommer leda till ett tråkigt resultat är i sig tråkigt och det missar att man tänker på möjligheter där situationen är till allas fördel, då man utgår från att den möjligheten inte är tillgänglig.

Jag är inte helt säker, men jag tror även att många filosofer missar sådana här fördelar, d.v.s. de tror också att världen består av fler dilemman än vad den egentligen gör. Ta de fattigas situation som exempel. Istället för att utforska möjligheterna om hur folk skulle kunna samarbeta för att producera mer värde tillsammans så ägnar filosofer främst energi åt att analysera frågan som ett dilemma - där de fattiga blir rika genom att de får pengar ifrån de rika. De skapar då ett ramverk som fokuserar på människors påstådda konflikter, vad för psykologisk och moralisk grund det har, och varför deras moral är bättre än andras moral. Det verkar alltså leda till en hel del extra arbete

Den här ansatsen verkar tas i The Ethics of Assistance: Morality and the Distant Needy, utgiven av Cambridge University, där olika filosofer diskuterar problemet med fattiga runtom världen idag. Jag håller helt med dem om att dagens ideologier inte tar tillräckligt hänsyn till fattiga i andra länder, speciellt i jämförelse med de plikter folk anses ha gentemot sina egna medborgare. Men författarna verkar inte ha någon diskussion alls om hur handel kan förbättra deras situation  - såväl "investment", "markets" och "trade" är uteblivna i bokens index och introduktionen ger inte någon hint om att det kommer diskuteras, utan istället handlar det om plikten att hjälpa. Peter Singer diskuterar dock, i The Life You Can Save, ett av sätten att skapa mer värde tillsammans (internationell handel) som ett sätt att lösa världens fattigdom. Han menar dock att det är omöjligt att få igenom frihandelsförslag i den amerikanska kongressen, så det är inte värt att satsa något på det. Han missar dock att det är möjligt att sprida idéer om frihandel relativt billigt, genom att exempelvis rekommendera att man läser på om frågan eller bara säger att man borde ifrågasätta vissas vinkling om hur skadligt det är. Sedan missar han ett annan ömsesidigt gynnsamt alternativ som lagts fram för att förbättra de fattigas situation: emigration till rika länder. Även om den frågan också inte går att skapa en politisk förändring kring, går det att sprida information om dess fördelar så att det kanske senare kan bli lättare att få igenom politiskt.

Nu vill jag inte härmed se ut som att jag argumenterar för att välgörenhet inte har någon roll alls att spela, för det har den. Världen är på sina ställen kass, och även om jag tror att frihet skulle öka allas materiella välstånd utan att behöva introducera något verkligt dilemma för de flesta andra (eftersom i en så mycket rikare värld kommer det bli lättare att uppnå de mål som de allra flesta har, som att ha god hälsa) så kommer inte alla att kunna ta de stegen åt samma håll samtidigt. Därför tror jag att internationell och privat välgörenhet är bra och nödvändigt tills dess att vi skapat ordentliga institutioner överallt för att främja välståndsskapande.

Ett tredje argument mot att fokusera för mycket på filosofiska dilemman är att de är svåra. Det borde då vara lättare att tänka till om dem efter att man har byggt upp en robust moralfilosofi med ett antal principer som man vet är säkra. (Det finns ju såklart de dilemman som är väldigt enkla att svara på.) Jag är dock inte helt säker på det här argumentet.

Slutligen tror jag att själva tron på att det finns många konflikter är ett hinder för att effektivt kunna lösa de problem som vi står inför. För i de konflikter som finns så brukar en bra lösning ofta innebära att man får göra sig av med några resurser, som man annars hade kunnat lägga på nöjen eller god mat. Tanken om att man hela tiden kommer behöva ställas inför sådana dilemman tär på ens givmildhet, åtminstone när jag tittar på mig själv. När jag funderade på utilitarismen så var jag i början väldigt negativt inställd till tanken på att jag skulle behöva ge upp hela mitt liv för att göra livet bättre för alla andra. Efter att ha läst ekonomi blev jag mer vänligt inställd till filosofin (även om jag inte helt är för den) eftersom jag kom fram till att de flesta konflikter mellan egenintresset och utilitarismen är rätt små: de flesta människor vill skapa en bättre värld, så de verkliga dilemman som finns kommer man att kunna lösa tillsammans (att lösa ett filosofiskt dilemma för en individ blir som att lösa ett kollektivt dilemma).

Så, för att sammanfatta. En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Noter
[1] Här kommer en viktig fråga som jag bara skall snudda vid. Hur kan det vara så att en individ tjänar på teknologisk utveckling ifall detta gör att denne förlorar sitt jobb och kanske måste byta till ett sämre jobb med lägre lön? Här håller jag definitivt med om att personen inte tjänar på just den här teknologiska utvecklingen. Men personen tjänar fortfarande på att det som regel är fritt fram att göra teknologiska upptäckter. För, även om individen förlorar i ett läge, så vinner denne tusen gånger om i alla andra lägen när det kommer nya teknologiska upptäckter i andra branscher.

onsdag 12 augusti 2015

Ett tanke-experiment mot hedonistisk utilitarism


Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.

Strandsatt på Mars
Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.

Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.

Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.

Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.

Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.

Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta. 

Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.

Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.

Slutsats
Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).

Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars). 

Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.

Noter
* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.