torsdag 10 november 2011

Om moralisk harmoni

I ett tidigare inlägg gick jag igenom (subjektiv) moral, vilket jag (i brist på bättre ord) liknade vid estetik, snarare än med geometri. Som i att moraliska påståenden är, i grunden, ens preferenser, tyckanden, omdömen eller smak, istället för att de skulle vara sanna eller falska påståenden.

En fråga jag ställde då var vad man skulle göra vid moraliska konflikter, vilket jag antog krävde att man tar någon sorts moralisk ställning. Men, innan man diskuterar konflikter, borde man kanske först ta upp frågan om samförstånd. Rent logiskt verkar det rimligare att ha en god förståelse av vad det innebär att vara överens, innan man diskuterar vad man gör när några är oöverens. Jag tror även att självaste idén om harmoni inom moral ger det bästa svaret på frågan Vad är moraliskt?; den skulle nog även ge ett bättre svar på den bästa gissningen av vad objektiv moral skulle innebära (om den fanns).

Vad innebär det då att inte ha några moraliska konflikter med andra? Direkt ser man att svaret beror delvis på vad som läggs under beteckningen "moral". Men det problemet löser man lätt genom att enbart fokusera på ett tillstånd när ingen är i konflikt med någon annan. Vad innebär det då att inte vara i konflikt med någon annan?

En sådan harmoni uppstår när alla tolererar eller accepterar vad alla andra gör. Ekonomiskt tror jag att jag skulle vilja säga att allas preferenser är kompatibla med varandra. Ingen kan hitta något fel, som man uttryckligen skulle vilja ändra på, i vad någon annan gör. Det skulle alltså vara möjligt att en person anser att någon annan klär sig fult, men det uppstår inte en konflikt eftersom personen inte bryr sig om hur andra klär sig tillräckligt mycket för att starta en. En konfliktfri harmonisk ordning är alltså inte detsamma som en tänkbar harmonisk ordning där alla håller med alla andra om allt.

Man håller alltså bara med andras agerande så mycket så att man inte känner det vara värt att starta en konflikt. Hypotetiskt (och kanske även praktiskt) skulle det kanske kräva att alla (eller ett stort flertal) även håller med varandras värderingar, då man ibland kan låta säga något opassande, vilket leder till en konflikt. Men det verkar inte vara strängt nödvändigt.

Om detta verkligen är en konfliktri situation, vad är då en moralisk konfliktfri situation? Nu får vi gå tillbaka till semantiken, och då det inte verkar finnas någon helt fastställd definition av ordet, får definitionen av moralisk harmoni bli något flummig/oprecis. Låt oss säga att i en konfliktfri situation startar inte någon (eller några) en konflikt, någonsin, medan i en moralisk konfliktfri situation startar inte någon (eller några) en konflikt för att de har ett moraliskt bekymmer med någon annans beteende, agerande, existens eller vad som.

Låt mig nu pröva en fullständig definition av konceptet:
moralisk harmoni är det tillstånd mellan ett antal individer där alla finner att alla andra agerar inom moralens gränser; där ingen önskar starta en konflikt över andras beteende eller förhandenvaro.
Det praktiska med det här begreppet är att i ett sådant här tillstånd blir frågan om moraliskt fel eller rätt meningslös. För, alla är ju överens, så det finns ingen epistemologisk anledning för någon att tänka sig att man begått något omoraliskt - även om man erkänner möjligheten att det verkligen finns en objektiv moral som talar emot ens eget beteende. Uttryckt lite oförsiktigt: när alla människor är i moralisk harmoni, är det som om alla agerade objektivt moraliskt rätt.

Givetvis, rör det sig om ett gäng fårskallar som inte vet bättre så skulle de väl troligvis kunna vara i en moralisk harmoni, även ifall de slåss med varandra. Men, en utomstående skulle inte kunna kritisera dem, utan att starta en konflikt. Det skulle dock inte vara fel (varför skulle det?), då vi inte har utgått från att det har någon definition som kommer från någon annanstans än människans eget sinne. Moralisk harmoni är alltså verkligen endast möjlig i en värld där folk frivilligt vill leva på ett visst sätt, där inga moraliska konflikter råkar uppstå.

Idén om moralisk harmoni är inte bara bra för att den, som ovan, kan användas som måttstock för en situation där allas agerande - rent praktiskt - verkligen kan kallas moraliskt. Den kan, i förlängning, även användas för att praktiskt lösa moraliska dilemman. Alltså, inte för att komma fram till vilket etiskt system man själv tycker är mer tillfredsställande utan för att verkligen se till så att ett visst dilemma i samhället löses så att de båda konflikterande parterna inte längre är i osämja. (Man skulle då kanske först bara försöka lösa de fall där någon av de tvistande parterna är beredd att använda våld för att tvinga på den andre sin moral; vilket innebär att man skapa ett nytt koncept rättslig harmoni, men jag vet inte om det är nödvändigt.)

Slutligen, man kan diskutera ifall det är just "individens" önskemål som skall vara avgörande ifall en person verkligen anser något vara moraliskt eller inte. Skulle det kunna vara så att "individen" trycker undan ett visst beteende som dennes undermedvetna vill att denne skall göra, och att man, som moralisk person, borde ta hänsyn till både individens och dennes undermedvetnas önskemål? Den frågan , gissar jag, verkar vara lika besvärlig som den jag ställde i början av det här inlägget, men kan nog lösas på samma sätt. Det skulle troligtvis innebära att det är den "positivt fria" (harmoniska?) individens önskemål som bestämmer vad som är moraliskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar