Jag har inte diskuterat religion så mycket på bloggen, och det längsta jag skrivit om det var en hypotes till varför det existerar. I det här blogginlägget tänkte jag skriva om gud, och varför jag inte tror att denne existerar, eller ens verkar vara rimlig. Med gud menar jag inte vilken gud som helst utan just en skapare, en som planerade att världen skulle existera och fick den att göra det, men som själv inte är skapad av något annat; en intelligent första rörare eller primus motor. Det har ju funnits idéer om andra gudar, odödliga varelser med väldiga krafter men som inte skapat världen, men svarar på böner och ser till att skörden blir bra. Asagudarna, exempelvis. Dessa gudar håller jag mig undan ifrån och kommer enbart diskutera gudar som den kristna guden och andra gudar som liknar denne.
Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.
Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.
Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.
Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.
Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.
Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?
Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.
Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.
Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.
Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.
Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.
Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.
Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.
Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.
Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?
Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.
Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.
Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar