I det här kapitlet tar Benson upp vilka incitament som styr resursallokering inom staten och inom marknaden. Det han visar på är att vi teoretiskt borde förvänta oss att marknaden fungerar mycket bättre med att ge oss, som konsumenter av ”rättviseprodukter”, bra rättvisa än vad staten kan ge en. Efter att ha gett en teoretisk genomgång presenterar han empiriska bevis som talar för att den teoretiska analysen stämmer.
Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.
Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.
Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.
Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:
Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)
Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.
Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:
Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.
Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.
För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.
Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:
Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.
Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:
Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.
Se även: En diskussion på flashback om modellen för Starret City verkligen skulle vara möjligt att ha i resten av samhället. Jag glömde tidigare nämna att området är ett medelklassområde, så det är inget bara rika har råd med - och glöm inte alternativen där grupper organiserar sig för att patrullera sina områden.
Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.
Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.
Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.
Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.
Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:
Bureaucrats can also shirk and cut quality because of the excess demand and lack of effective monitoring. Sherman’s extensive review of research on police performance (1983: 151; see also Sherman 1994) suggests that about half of a typical patrol officer’s time is spent simply waiting for something to happen. Although police officials claim that this time is spent in preventive patrolling, systematic observation indicates that such time is largely occupied with conversations with other officers, personal errands, and sitting in parked cars on side streets. (s. 133)När byråkrater har denna makt är det inte ovanligt hänt att det uppstår en svart marknad för att köpa deras tjänster.
Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)
Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.
Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:
Frank Potts was released from the Florida prison system in 1988 as well, after serving six years of a fifteen-year sentence for molesting an eleven-year-old girl. He was set free despite a parole examiner’s warning that Potts was not a good candidate for parole “now or in the future” and accompanying prediction that Potts would recidivate. After several years Potts was arrested in Alabama and charged with molesting another eleven-year-old girl, but in addition, an intensive investigation was instigated to determine whether Potts is guilty of at least thirteen murders in six states. A representative of the Florida Department of Corrections, recently asked why Frank Potts was released in 1988, explained that “the agency is bound by mandates from the courts and the legislature. In the mid-1980s, the prison system was inundated with inmates carrying minimum-mandatory sentences during the country’s initial skirmishes in the war on drugs” (Pudlow 1993: 1). (s. 137)Detta exempel är nog inte representativt för de 33% av fångarna i Florida som inte tjänade sitt fulla straff, men det visar hur illa koordinerade de olika statliga byråkratierna är.
Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.
Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:
The point is that allocation decisions in the public sector’s criminal justice system are made on the basis of numerous factors. Allocation is, in part, by first-come-first-served, but because public officials generally have a great deal of discretion, political motives as well as the self-interest motives of police bureaucrats are also very important. There also clearly is a “market-like” allocation for some aspects of the criminal justice process: those with the greatest ability and willingness to pay politicians and other public officials with campaign contributions or other kinds of support (including bribes) often get the most out of the system. All of these rationing mechanisms create an environment in which uses of scarce resources that may be relatively valuable can be and often are crowded out by other less valuable uses. (s. 142)Hur fungerar marknaden?
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.
För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.
Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:
The American Banking Association and the American Hotel-Motel Association retain the William J. Burns International Detective Agency to investigate crimes committed against their members. A bank security director pointed out why. “[I]t was necessary to employ private investigators because the public police and investigative forces were too busy to devote the amount of effort required by [banks]” (Kakalik and Wildhorn 1971: 112–13). Cunningham and Taylor (1985) find that this view is prevalent in private business organizations. Private investigators therefore are frequently employed to do things that public police will not do, such as preemployment background checks or undercover work to detect employee dishonesty or customer shoplifting. (s. 149)Fördelen mot den privata modellen är att kunderna troligtvis vet bäst var och när de behöver beskydd och säkerhet. Företagen är intresserade av att få reda på vad detta är, mer än byråkrater, eftersom deras jobb hänger på det. Det är en väldigt enkel poäng, men som nog har väldigt stor effekt; staten lägger i regel ner pengar på helt fel saker, relativt vad som efterfrågas mest. En annan fördel är att privata firmor lättare kan specialisera sig än statlig polis, vilket redan tagits upp. Polisen specialiserar sig också, men verkar inte riktigt göra det till samma grad; det finns säkerhetspersonal för många olika industrier (banker, järnvägar, hyreshus, villa-områden, varuhus) som alla opererar på olika grund.
Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.
Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:
Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.
Se även: En diskussion på flashback om modellen för Starret City verkligen skulle vara möjligt att ha i resten av samhället. Jag glömde tidigare nämna att området är ett medelklassområde, så det är inget bara rika har råd med - och glöm inte alternativen där grupper organiserar sig för att patrullera sina områden.
Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar