söndag 14 september 2014

Collective Action and the Evolution of Social Norms


Jag har intresserat mig en hel del för frågan om hur individer i ett fritt system kan komma runt fångarnas dilemma-problemet och producera offentliga varor. Eller, i andra ord, hur folk lättare kan välja långsiktiga eller rationella beteenden som låter en kunna uppnå fler samarbeten med andra.

En som skrivit en hel del om hur människor kommit runt det här problemet genom att uppmuntra vissa normer är Elinor Ostrom. I artikeln "Collective Action and the Evolution of Social Norms" (2000) sammanfattade hon forskningsläget om vad experimentell ekonomer hade kommit fram om hur bra folk kunde samarbeta för att producera offentliga varor och hennes egen forskning. Den här forskningen är intressant så jag tänkte sammanfatta vad som står skrivet i artikeln här.

Ostroms börjar med att konstatera att forskningsfältet förr var starkt influerade av en idé som Mancur Olson fört fram i sin The Logic of Collective Action (1965). Att om folk inte blir hotade eller bli behandlade på något speciellt sätt så skulle det inte vara i någons rationella intresse att bidra till en offentlig vara, om det inte var en liten grupp som skulle ha den. Idén kallades för "zero contribution thesis". Att folk inte samarbetar, även när det skulle lett till ömsesidig nytta, har samma struktur som ett fångarnas dilemma-spel, med ett valfritt antal spelare. Mancurs idé ligger bakom idén i textböcker att folk inte frivilligt kan samarbeta med varandra.

Att folk inte bidrar till stora projekt stämmer dock inte med observerbara fakta; väldigt många bidrar till sådana projekt, som välgörenhet och att gå och rösta. Det saknas också en teori som kan beskriva när folk ibland samarbetar och när de inte gör det, men det har kommit en del ny forskning som försöker lägga grunden för en sådan teori.

Ostroms artikel kommer att studera denna nya landvinning, som består av experimentella resultat och nya teoretiska modellbyggande. En central upptäckt är att människor är olika villiga på att börja samarbeta med andra. En viktig undersökningspunkt blir därför att ta reda på hur de potentiella samarbetarna signalerar till varandra och skapar institutioner som uppmuntrar samarbete.

Standardmodellen inom ekonomi är att människor är "rationella egoister" (som Ostrom kallar dem). Den här modellen stämmer väl när folks beteenden blivit undersökta i experimentella auktionssammanhang och i konkurrensutsatta marknadssituationer (Kagel och Roth, 1995 - se även Vernon Smith på Econtalk).

Men i offentliga varor-experiment agerar folk helt annorlunda. Dessa kan gå ut på att en grupp individer samlas och alla får 10 fiktiva enheter som representerar pengar. De får sedan möjligheten att lägga in pengarna i en gemensam fond och om de lägger in 10 enheter får vardera i gruppen 5 enheter var. Så om gruppen är på tio pers och alla lägger in 10 enheter var får alla 50 enheter. Men om bara en lägger in sina "mynt" får denne i slutändan bara 5 enheter medan alla andra får 15.

Den modellerade rationella egoisten lägger då inte in några pengar, så var och en går miste om 40 enheter. Denne skulle inte heller lägga in pengar i ett upprepat spel om de känner till när spelet tar slut. För då vet alla om att i sista rundan samarbetar ingen, och därför samarbetar inte heller någon i näst sista rundan, o.s.v. tills ingen samarbetar i första rundan.

Från 1977 har den här teoretiska modellen testats och Ostrom menar att dessa studier har genererat sju stycken kärnfakta som en ny teori måste kunna förklara:
1) I ett one-shot spel och i första rundan av ett upprepat spel brukar folk lägga in 40-60% av sina tillgångar i den gemensamma fonden.
2) Efter första rundan lägger folk in mindre och mindre pengar. I sista rundan brukar 70% inte lägga in några pengar.
3) De som tror att andra kommer samarbeta är mer benägna att samarbeta.
4) Ju mer folk lär sig om hur spelet fungerar desto mer samarbetar dem, generellt sett.
5) Om deltagare kan prata med varandra ansikte mot ansikte så är det allt fler som samarbetar. De brukar diskutera sätt att komma på bättre gemensamma strategier, få fram löften ifrån varandra och säga till ifall färre investerar pengar i fonden. Sådana tillsägningar verkar vara effektiva i att öka samarbetet.
6) När spelet tillåter det kommer folk att lägga ned resurser på att bestraffa de som lägger in mindre än genomsnittet i fonden - även under sista ronden. Studier från USA, Schweiz och Japan visar att de som från början litar minst på andra är de som lägger ned mest pengar på att bestraffa de som ger sämre än medelmåttet.
7) Hur väl samarbetet börjar beror på en del kontextuella faktorer.
Ostroms slutsats är att dessa upptäckter är väldigt svåra att få ihop med den spelteoretiska idén av vad en rationell egoist gör. Hon går sedan vidare med att bygga en ny modell som innehåller två till sorters spelare, utöver de rationella egoisterna: konditionella samarbetare och villiga bestraffare.

Konditionella samarbetare är de som är villiga att samarbeta så länge tillräckligt många andra gör det. De är tillitsfulla och besvarar andras tillit. De kan dock svara väldigt negativt på de som inte ger något alls till fonden, free-ridarna. Om en börjar sluta bidra fortsätter nedgången tills bara väldigt få investerar något, såvida de inte kan kommunicera eller bestraffa andra. Gissningsvis är väldigt många av befolkningen konditionella samarbetare.

Villiga bestraffare visar lätt sitt ogillande om de som inte samarbetar, men kan också ge beröm till de som samarbetar. De kan även använda sina resurser för att bestraffa icke-samarbetarna. Kategorierna är inte uteslutande, så en spelare kan vara både konditionell samarbetare och villig bestraffare.

Varför kan de då finnas sådana här typer av individer? Ostrom hänvisar här till evolutionärpsykologi. Människan utvecklades i en miljö där folk kunde samarbeta eller inte och de som var bra på att upptäcka vilka som var bra reciprokörer hade större chans att överleva. Människan har en särskild del av hjärnan som vi använder för att resonera om sociala regler, där vi oftast brukar leta efter folk som bryter mot reglerna - vilket även treåringar gör. Vi verkar ha en infödd förmåga att lära oss sociala normer, som förstår den generella strukturen av vad normer innebär, dock inte hur normerna ser ut.

Ser man det i en samhällskontext kommer folk välja att inte samarbeta med de rationella egoisterna, eftersom de inte är pålitliga. De som vinner är de som samarbetar och nya medlemmar i gruppen kommer att försöka ta efter deras värderingar för att också bli lika rika. Dock hänger det på att information om folks karaktär är känd.

Hur väl samarbete fungerar i samhället påverkar också hur väl andra fortsätter att samarbeta; folk som varit med i spel där många som de möter inte samarbetar börjar själva också samarbeta mindre.

En annan intressant upptäckt ifrån flera källor är att externa regleringar tenderar att fasa ut endogent baserat samarbete (Frey, 1994). I ett fall (Frohlich och Oppenheimer, 1996) studerades några som genomförde ett fångarnas dilemma (några med kommunikation och några utan). En annan set av grupper fick spela ett spel med några regler som var incitament-kompatibla för att folk att samarbeta. I första delen av studien fick de senare mest pengar, som förväntat. Men i andra delen av studien spelade alla fångarnas dilemma och då vann de som tidigare hade spelat fångarnas dilemma mest pengar. De som hade fått spela spelet med bra regler överförde inte kunskapen om dessa regler till världen med fångarnas dilemma.

Studier visar att endogena moraliska regler fungerar ungefär lika bra som situationer med externa regler med extern övervakning och bestraffning. För att de senare skall fungera krävs dock att en extern part övervakar och bestraffar folk rätt, vilket i verkligen inte behöver stämma. Dessutom så har de endogent uppkomna reglerna en tendens att stanna kvar, folk fortsätter att samarbeta, vilket inte gäller för de externt införda reglerna.

Fältstudier visar att folk kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga på att lösa samarbetsproblem. En frekvent observation är att när en lokal grupp har kontroll över en gemensam "common-pool" resurs hanterar dem denna bättre än om de styrs av externa regler. En common-pool bygger på att man inte överutnyttjar resursen (för många i poolen gör att det inte är trevligt att bada där). Det beteendet förstärks av att folk känner till vilka som kan använda resursen och av att de hittar andra bland dessa som vill följa reglerna för att spara på resursen. I början är det ofta viktigt att en ledare föreslår vilka regler som bör gälla för resursen. För att de skall säkra att resursen håller behöver de skapa rättvisa regler för att använda den, som ofta är att man får ut efter hur mycket man lagt in i processen. En annan viktig princip som varit viktig genom tiderna är att de flesta som blir påverkade av systemet kan vara med och påverka dess regler. Även här märker man att regler som folk uppfattar som externa försämrar samarbetet. En till princip är att folk behöver övervakas av andra och att folk som bryter mot reglerna kan få graderade sanktioner, beroende på hur illa brottet är. Folk kan turas om att övervaka andra eller så går alla samman och ger resurser till någon som övervakar.
Let me summarize my argument to this point. When the users of a resource design their own rules that are enforced by local users or accountable to them using graduated sanctions that define wo has rights to withdraw from the resource and that effectively assign coss proportionate to benefits, collective action and monitoring problems are solved in a reinforcing manner.
Folk som tror att det här kan fungera börjar övervaka att andra följer reglerna. Den här gemensamma övervakningen och det konditionella samarbetet gör att fler vill samarbeta. Genom att ha lokala och väldigt snabba ting kan folk berätta för folk som bryter mot reglerna, samt beskriva mer noggrant vad som verkligen är ett regelbrott och vad som inte är det. En viktig punkt är att lokala gruppers legitimitet inte förstörs av större gruppers. Dock kan lokala grupper ge upphov till större nätverk av samarbetande grupper, där reglerna är olika på alla nivåer.

Vad finns det för hot mot sådana system? Stora strömmar ut ur eller in i landet påverkar vilka som kan finnas där för att upprätthålla reglerna och kan föra dit för många som inte är införstådda med de lokala reglerna eller inte litar tillräckligt mycket på andra. Andra hot är 1) att staten försöker införa uniforma regler i ett område, 2) häftig teknologisk utveckling, 3) försämrad överföring av kunskaper mellan generationerna, 4) att folket använder sig av externa resurser för ofta, 5) u-landsbistånd som inte tar hänsyn till lokala omständigheter, 6) ökad korruption samt 7) en brist på försäkringssystem, skolor och konfliktlösningssystem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar